Att ta avstånd...?

Är det fel av mig att välja att prioritera mig själv? Jag vet att jag har så enormt mycket att ge och att skapa. Jag kan verkligen göra nånting av mig själv coh jag vill inte nöja mig med en vanlig tillvaro. Jag vet att längst där inne i mig finns en extremt stark kvinna och jag börjar se tendeser av henne titta fram.

Jag vet att jag skulle kunna vara en framgångsrik egen företagare. Eller driva en egen butik. För första gången på så otroligt länge så känner jag styrkan och kraften i mig själv. Jag behöver få fram den. Behöver få visa världen precis vad det är jag kan göra.

Jag vill visa världen vem jag är för det känns som om alla inklusive jag själv missuppfattar mig själv. Därför tänker jag nu fokusera all min energi på jobb, skola och att spara pengar. Jag vill starta mitt företag, kanske tillochmed hitta ett annat jobb med mer timmar. Jag älskar mitt jobb men efter augusti så kan jag inte leva på så lite timmar. Det funkar inte. Annars kommer jag stå och stampa på samma ställe nästa år med och det fungerar inte. Jag kan inte vara andra till lags hela tiden. Nu är det jag som gäller. Plus att jag vill finnas tillgänglig för min mamma. Jag vet att hon har ett huvud full av ideer som kan bli lönsamma affärer men hon vågar inte riktigt. Hon är en fantastisk kvinna min mamma. Men jag tror inte riktigt att hon vet om det. Hon kan precis som jag göra och bli vad som helst vi vill. Vi är starka kvinnor. Jag kan bara tacka henne för den styrkan som finns i mig.

Är det då fel av mig att välja att liv som en singelflicka? Speciellt då det finns så många fantastiska killar/män därute. Men jag har inte tid. Jag vill inte åtsido sätta någon. Det är därför jag nu tar det medvetna valet att vara singel. Jag tror att jag i slutändan kommer bli en mycket mer lycklig människa av det och någon gång måste jag sätta mig själv i första rummet. Vara självisk.

Förhållanden är en vacker tanke jag ser dom runt om kring mig och det är jätte vackert. Bara det att jag inte tror på dom. Kanske har jag blivit bränd för många gånger. Men det är väll inte förmycket att tro på att det finns en "Mr Big" för oss alla. Någon som man tappar andan av. Men fram tills dess så... jag behöver inte någon annan än mig själv. I värsta fall så får jag gå till en sperma bank när jag är 32 och singel och vill ha ett barn. Är det inte fantastiskt. Jag har förändrats enormt mycket på ett år.

I'm an independent woman. And damn proud of it!

Kram kalas!

Linda